Del 7 : Få sin vilja igenom eller lära för livet?

Få sin vilja igenom eller lära för livet?

Barnuppfostran, vad är det och vad är syftet EGENTLIGEN?

Har din relation med ditt barn mynnat ut i en maktkamp? En maktkamp som aldrig var meningen. Men det bara blev så, ”annars vinner ju barnet, och då blir det ju ingen ordning alls, eller hur?” Ibland känns det nästan som om det är en instinkt att tänka och känna ”jag får inte ge mig nu, då vinner ju barnet och kommer att fortsätta att inte lyda mig”. Fast jag tror inte att det är en instinkt, jag tror att det är den barnuppfostran vi fick uppleva när vi var små som ”talar”. Denna röst leder oss tyvärr fel och det är ganska svårt att motarbeta den och gå emot ”instinkten”, den som säger åt oss att ”vi misslyckas om vi ger oss, ändrar oss, om vi låter barnen vinna”! ”Barnen kommer att förlora respekt för oss, de kommer inte att lyssna på oss i fortsättningen om vi inte visar dem vem som bestämmer nu!”                                                                                                                                                                  

Jag fick jobba hårt i början av min föräldrabana för att utplåna denna, min känsla, att det handlade om att vinna eller förlora i samspelet med barnen.                                                                                                                                                                                                            ”DÄR MED BASTA”!  Jag kan se min mor framför mig när hon hävdade sin rätt, att det var hon som bestämde, att jag inte hade någon talan! Ja, många är vi som anstränger oss hårt för att inte upprepa våra föräldrars sätt att uppfostra och samspela med oss!

Påminner ditt samspel med barnen om en maktkamp? Hur blev det en maktkamp? Det blev inte bara en maktkamp! Du gjorde det till en! För att den inre rösten sagt dig att det är viktigt att inte förlora viljekamperna med ditt barn. Och för att du ännu inte skärskådat denna inre röst och funderat över vad den egentligen säger. Och för att du ännu inte funderat över vad du EGENTLIGEN uppnå vill med din barnuppfostran? Vad är målet? Vad önskar du ditt barn? Vilka kunskaper och färdigheter vill du att hen ska ha med sig ut i världen när hen lämnar dig?

Fundera på det först! Kanske kommer du på samma saker som jag gör, en bra självkänsla, ett gott självförtroende, en inre styrka att inte ta skit, att våga ifrågasätta, att våga stå upp för de svaga, en förmåga att lyssna på andra och kompromissa, att visa andra hänsyn, att ha förmåga till empati, självrespekt och självständighet.                                                                                                                                           Egentligen är ju alla dessa färdigheter byggstenar för att kunna bygga sig ett värdigt, bra och lyckligt liv! Eller hur! Och det är ju det vi mest av allt önskar våra barn! Att de ska bli lyckliga!

Fundering nummer två. Hur lär man sina barn dessa färdigheter?                                                                                                                    

Det finns bara ETT sätt och det är att visa dem i praktiken! Att vara en förebild! När du lyssnar på ditt barns åsikter och tar dem på allvar så lär du ditt barn att lyssna på andra. När du ändrar dig och ändrar ett nej till ett ja efter att ha lyssnat på ditt barn så lär du ditt barn att kompromissa och ta hänsyn till andra människors känslor och åsikter. När du vågar låta ditt barn ifrågasätta dig utan att gå i taket så lär du ditt barn att ifrågasätta orättvisor och dumma beslut i skolan, bland kompisar och i livet.

Listan kan naturligtvis göras oändligt lång………………

Här någonstans börjar du kanske inse att den där maktkampen som pågår, ditt behov av att vinna över ditt barn, att få sista ordet, inte kommer att leda till att ditt barn lär sig några värdefulla kunskaper och färdigheter som hen kommer att ha nytta av i sitt liv. Lär sig, det gör hen, men kanske inte något av det som du anser vara viktigt för att leva ett lyckligt liv.                                                                                     

För inte vill du lära ditt barn att köra över andra, att strunta i vad de har att säga och bestämma själv utan hänsyn till andra. Nej, naturligtvis inte!

Många vuxna tillskriver också, även riktigt små barn, vuxen-känslor och -avsikter. Det är ett misstag att tro att små barn kan eller ens vill manipulera, göra tvärt emot för att jävlas, bråka med vilje eller trotsa för att göra föräldrarna arga. Barn tänker inte så! Barn vill samarbeta med sina föräldrar i alla lägen, gör de inte det beror det på att det inte är möjligt och då är det de vuxnas ansvar att se på sig själva och sin relation med barnet. Utgå alltid ifrån att barnet inte förmår göra rätt eller lyda om det inte gör det, då är det mycket lättare att undvika att bli arg och istället lägga din energi på att fundera ut hur du kan bemöta ditt barn i denna svåra stund på ett sätt som lär barnet något det kommer att ha nytta av i sitt framtida liv.

Hur gör man då? Det finns inga enkla svar eller lätta metoder, tyvärr!

Din vägledning i varje ny situation måste vara att du bemöter ditt barn som du skulle bemöta din vän eller partner, d.v.s. du lyssnar på allvar, tar beslut utifrån vad barnet har att säga och vad du själv tycker, uthärdar besvikelser och alla känsloyttringar utan hot och avledningsförsök och beskriver dina egna känslor för ditt barn. Glöm att du måste ha sista orden. Glöm att du måste få barnet att ge sig och tycka som du. Ditt barn tar intryck av vad du säger även om hen just i stunden inte kan visa det. Du och vad du tycker är viktigt för ditt barn!                           

Skäll inte! Skrik inte! Ta ansvar och var vuxen! Har du tid? Vänta tills barnet tagit på sig kläderna själv. Har du inte tid? Ta barnet under ena armen och kläderna under andra och åk. Men straffa inte ditt barn för att hen vill lära sig att klara sig själv. Självständighet var ju en av de egenskaper vi ville att våra barn skulle utveckla! Att träna sig i självständighet kan vara just detta ”kan själv”, klockan 8 på morgonen när du har bråttom till jobbet!

Tonåringen kan du inte längre ta under armen. Du kan inte längre tvinga hen till något alls. Inte om du värdesätter relationen med din tonåring. Och tänk på att de ska lära för livet! Att lära sitt barn att man måste tvinga, hota, straffa eller muta sig till det man vill känns inte så bra och ingår inte de där byggstenarna för ett bra och lyckligt liv precis………..

Fråga, lyssna på argument, berätta att du är rädd och orolig, prata med andra, ha is i magen. Ta beslut och uthärda känslorna som följer. Men ta också risker ibland och håll tummarna. Tonåringarna måste få göra sina egna misstag. De kan INTE lära av våra.

Vill du att ditt barn ska våga ifrågasätta orättvisor så måste du uthärda att ditt barn tränar på dig, att hen ifrågasätter dig och dina beslut. Du behöver inte alltid ha ett så fantastiskt genomtänkt svar i alla situationer, ibland kanske man inte kan svara annat än ”jag är orolig för dig och jag vet inte varför just nu, jag har inte tillräckligt med kunskap ännu så just nu säger jag nej”. Utgå ifrån dig själv. Berätta hur du känner. Det gör mer intryck på ditt barn än alla idiotiska ”man gör inte så” och ”det bara är så”. Vem är ”man” som verkar bestämma allt hemma hos er? Det tror jag många barn och ungdomar undrar! Skit i ”man”! Säg ”jag”, visa vem du är för ditt barn! Då kommer ditt barn att våga visa vem hen är!

Våga stå för dina åsikter, det gör inget om du gör fel, säger fel, ändrar dig, det är faktiskt BRA! Be om ursäkt, säg förlåt!                              

Tänk efter, DET är ju just sådant som du vill att ditt barn ska lära sig och kunna i sitt liv, och då måste du visa hur man gör genom att göra precis det med ditt barn!                                                                                                                                                                                     

Det finns INGEN större gåva du kan ge ditt barn i livet än att visa hen att det är okej att klanta sig, göra fel, göra misstag och sedan visa hur man reder upp dem, ber om ursäkt, säger förlåt och tar konsekvenserna.

Maktkamper hör inte hemma i relationer, varken mellan vuxna eller mellan vuxna och barn. Jobba med din känsla att det är viktigt att vinna när du inte är överens med ditt barn. Du kan säga ja, nej, kanske, låt mig tänka, bara du har lyssnat på ditt barn först.

Relationen med ditt barn kommer bara att vinna på att ni inte kämpar mot varandra, utan med varandra. Tro inte att det blir lättare, det kommer att bli bråk ibland men du kommer att vara den vuxne som har ansvaret och tar de slutgiltiga besluten, och det är en oerhört stor skillnad för barnen om de blir tillfrågade och lyssnade på, även om de inte får som de vill.

För att inte tala om tonårstiden! Har ni vanan inne att fråga och lyssna på varandra så underlättar det enormt i relationen till tonåringen. Försök visa kompromissvilja. ”Du vill gå på festen, jag är orolig, du kan gå om jag får hämta”. Så kan en kompromiss låta. Eller så här. ”Du vill åka till Gröna Lund med kompisarna, jag är orolig för resan, du får åka om du har Hitta min Iphone  eller Hitta vänner aktiverat på din mobil så jag kan se var du är” eller ”Du vill sova över hos en ny kompis jag inte känner, du får det om jag får ringa till hennes föräldrar först”.

Kanske blir barn-och ungdomsåren ganska lugna och behagliga, kanske blir de fulla av bråk och envishet om du har ett viljestarkt barn. Hur det än blir, om du lyckas hålla tvång, hot, straff och mutor borta från ert samspel så kommer både du och ditt barn att utvecklas och växa som människor och båda kommer att lära sig saker om sig själv och andra som ni kommer att ha nytta av resten av era liv!

Det är belöningen för alla gråa hår och sömnlösa nätter! Kom ihåg det!

Det ska inte finnas några vinnare i relationer mellan vuxna och barn!

Inte heller ska det finnas förlorare.

Bemöt ditt barn så som du vill att ditt barn i sin tur ska bemöta andra människor.

Lyssna, överväg, besluta, förklara, kompromissa!

Vet du inte! Säg det! Är du orolig! Säg det! Behöver du tid! Säg det!Vill du kolla med andra! Säg det!

Ditt barn kanske tycker att du överdriver och är pinsam, men jag lovar att hen innerst inne är nöjd med att betyda så mycket för någon som hen gör för dig!

Ditt barn kommer att känna att ditt lyssnande, ditt kompromissande, din oro, dina frågor, är kärleksfulla handlingar som uttrycker din stora kärlek.

Det är detta barnuppfostran EGENTLIGEN är! Lära för livet! Lära om kärlek, rättvisa, kompromissande, konfliktlösning, säga förlåt, reda upp problem, känna empati, hjälpa andra, anstränga sig, aldrig ge upp, tro på sig själv, våga utmana sig själv, be om hjälp, älska, lyssna och mycket, mycket mer. Allt detta lär du ditt barn med din barnuppfostran!