Del 3 : Vilka ambitioner tycker du att din tonåring ska ha?

Har du rätt att tycka något om din tonårings ambitionsnivå?

Nej, egentligen inte, men det är nog få av oss som kan avhålla oss ifrån att ha åsikter om vår tonårings, i de flesta fall, brist på ambition. Vi vill ju så väl! Bra betyg ger goda möjligheter till att komma in på en bra gymnasieskola och vidare på ett bra universitet. Eller hur! Även de redan ambitiösa och högpresterande peppas till ännu högre arbetsinsats och ännu bättre resultat.

Vi är bra föräldrar om vi ser vår tonårings obegränsade möjligheter och uppmuntrar hen till stordåd. Eller kanske gör vi hen en otjänst? Många och varierande är nog åsikterna om detta men jag har min åsikt klar.

Utbrändhet och utmattningssyndrom är vår tids nya folksjukdom. Även bland barn och ungdomar. Aktiviteter i övermått, tidspress och obefintligt med tid för lek och avslappning bränner ut många barn och utseendehets, uppkopplingshets, betygshets och prestationsångest bränner ut många ungdomar. Speciellt flickor, redan duktiga flickor, lider av en odefinierbar prestationsångest och känsla av att inte duga som de är.

Trots att vi känner till allt detta, lär oss om självförverkligande och läser självhjälpsböcker, går på yoga och lär oss mindfulness, så är det ytterst få av oss som förstår att våra tonåringar behöver samma hjälp att balansera sina liv som vi själva behöver.

Vi behöver sitta ner med våra tonåringar och säga till dem att sänka ambitionsnivån, kanske satsa på ett C istället för ett A, hinna med fritidsaktiviteterna och vännerna lite mer, lägga lite mindre tid på plugget. Vila, sova, ha kul medan de är unga och har möjlighet.

Herre gud! Får jag säga så? Blir jag inte anmäld till någon myndighet då?  Är jag inte en dålig förälder om jag inte pushar mitt barn? Det verkar vara en dödssynd i dagens samhälle att göra eller säga något som kan verka begränsande på våra barns fria och obegränsade själar!

Vi, läs samhället, stressar ihjäl våra ungdomar! Högre betyg, fler likes, snyggare kroppar, mer muskler, dyrare kläder!

Våra ungdomar måste själv få bestämma vilken ambitionsnivå de vill ligga på, och vår uppgift är att hjälpa dem att förstå att vi inte kräver mer av dem än de vill och orkar med. Vi måste signalera till dem att livet kommer att bli bra, det kommer att ordna sig vilken väg de än väljer att gå. Det finns många olika väger som leder till Rom och den snabbaste och bredaste kanske inte alltid är den bästa och roligaste och intressantaste. Uppmuntra dem att resa, ge sig ut i världen om de vill, plugga vidare kan man göra efter 25 års ålder också. Bilda familj och ta lån på 5 miljoner behöver de inte heller ha bråttom med, om de inte själva vill naturligtvis.

Vi föräldrar måste våga vägra press! Vår rädsla över en föränderlig och osäker värld får inte göra att vi pressar och stressar våra tonåringar till utmattningens gräns. Det ordnar sig säkert ändå!

Våra tonåringars psykiska hälsa och välbefinnande är viktigare än toppbetyg.

Kanske tänker du att du aldrig har pressat din tonåring, hen har ställt skyhöga krav på sig själv ändå!

Men kanske signalerna finns där ändå? Mamma, pappa, moster och farbror pluggade och hade höga betyg. Det är liksom en självklarhet i vår släkt! Inte lätt att värja sig mot det som tonåring.

Det räcker inte med att INTE pressa och pusha! Vi måste aktivt tala med och hjälpa våra tonåringar att hitta en balans i livet där skola, vänner, sport, vila och nöjen får plats i en lagom blandning.

Vi som är föräldrar nu kanske inte tänker på att våra tonåringar behöver vår hjälp med detta eftersom vi själva inte fick och behövde hjälp med detta. Men vi levde i en annan värld! Nästan på en annan planet! Betygssystemet var helt annorlunda, konkurrensen mindre och vi hade inga sociala medier som höll oss uppkopplade dygnet runt.

Det är andra tider nu! Våra tonåringar kan verka självständiga och kompetenta, men faktum är att vi föräldrar behövs i deras liv mer än någonsin!

Som motvikt mot samhället prestationskrav!

Glöm inte det!