Del 2 : Vad säger det om mig om jag inte kan lita på mitt barn?

Brukar du säga med lite stolthet att du minsann litar på din tonåriga son eller dotter?

Jag kan tycka att det verkar ligga något ”fint och lyckat” i att säga ”jag litar på min dotter/son”.

Det verkar handla om prestige, detta avskyvärda ord som borde vara bannlyst i relationer.

Om jag säger att jag inte litar på mitt barn så kanske folk uppfattar mig som en misslyckad förälder som inte har koll på min tonåring? Känner vi föräldrar skam om våra tonåringar inte är perfekta eller beter sig perfekt? Är deras beteende ett bevis på vår misslyckade alternativt lyckade föräldraskap? Många verkar faktiskt känna det så! Det tyder den ovilja att prata om och med sina tonåringar om problem och svåra saker på.

Men är det inte tvärt om egentligen?  Om jag säger att jag inte litar på min tonåring trots att hen är världens gulligaste och mest väluppfostrade unge så betyder det inte att jag tror att det är något fel på den uppfostran jag gett eller på att vi misslyckats som föräldrar!

Nej, det betyder att jag vågar och vill SE min tonåring som den levande, utforskande, självständighetsivrande, gränssökande varelse hen är! Tonåringar söker självständighet, de testar gränser, provar på vuxenlivet och detta gör de inte för att ge sina älskade föräldrar problem utan för att de MÅSTE! För att de inom kort ska våga ge sig ut i världen på egen hand så måste de först bryta sig loss från sina föräldrar och den trygghet de ger. Denna träning i självständighet och i att leva i den stora farliga men härliga världen kan ta sig många olika uttryck, t.ex. som att dricka alkohol, prova på droger, ha sex, snatta, klottra, ja i princip allt som vi vuxna inte vill att de ska göra.

Men du kanske tror att just din tonåring inte vill eller inte har provat att bryta sig loss från dig? Eftersom du har ett så fint och nära förhållande med hen! Glöm det! Du lurar bara dig själv!

Och framför allt så lämnar du din tonåring i sticket, ensam att hantera alla skrämmande upplevelser som följer i kölvattnet när man testar på vuxenlivet utan att alltid förstå konsekvenser och följder av det man gör.

DU ÄR INTE misslyckad som förälder för att du minns hur det var dig och/eller dina kamrater när ni var tonåringar. Inte älskade du väl dina föräldrar mindre för att du gjorde förbjudna saker när du var ung? Inte var dina tonårsfyllor en protest mot dina föräldrars sätt att utöva sitt föräldraskap?

Du är en ärlig och närvarande förälder när du avslappnat säger med ett litet skratt ”nej, herregud, det är väl klart att jag inte litar på dig min älskling, jag minns precis hur det var att vara tonåring själv och jag minns vad vi gjorde i din ålder! Och det tänker jag inte berätta för dig, men jag tänker ringa dina kompisars föräldrar varje gång ni ska sova över hos varandra och jag tänker komma och hämta dig på fester och jag kommer att prata med och lära känna dina kompisar och dina kompisars föräldrar så att vi gemensamt kan bestämma vad som gäller. Det är en självklarhet och det visar att jag bryr mig om dig väldigt mycket.”

Du blir kanske inte alltid populär hos din tonåring men föräldraskap är ingen popularitetstävling!

Föräldraskap handlar om ansvar och kärlek utan förbehåll och pratar du inte med din tonåring om dessa frågor så tar du inte ditt föräldraansvar!

Nu kanske du försvarar dig med att du brukar fråga om din son/dotter dricker på fester, om hen snattat eller haft sex och eftersom hen svarat nej så är du nöjd, diskussionen avslutad och allt frid och fröjd! Precis om du hade väntat dig, vilket du också sagt till din tonåring många gånger.

Eller? Tonåringar talar väl alltid sanning för sina föräldrar? Eftersom vi har en så nära och fin relation menar jag.

Nja, nu får vi inte blanda ihop äpplen och päron igen. Våra tonåringar talar INTE alltid om sanningen för oss, trots att de älskar oss väldigt mycket och vi har en fin och nära relation med dem. Det hör liksom tonårslivet till, att ha hemligheter för sina föräldrar. Det är som det ska. Helt normalt!

Och om du sagt till din tonåring att du litar på att hen alltid tar rätt beslut och avstår från alla de spännande upplevelser som ingår i tonårslivet, så kommer din tonåring UTAN TVEKAN att svara det du vill höra! Alltså ”Nej, mamma/pappa, det var de andra som drack, men jag tog inget.”

Hen vill inte göra dig ledsen och besviken, speciellt inte om det innebär indragna privilegier och kanske bestraffningar!

Tyvärr är det inte sanningen du får höra då! Vilket betyder att du inte vet ett smack om vad din tonåring sysslar med på kvällar och helger när hen är ute med kompisar. Kanske var just din tonåring fullast av alla? Och framför allt kanske du inte får veta om och när din tonåring råkar i riktigt trubbel. Hen kommer inte att våga ringa dig om du hotat med allehanda straff (indraget wi-fi, beslagtagen mobil, utebliven månadspeng, utegångsförbud etc.) eller kanske ännu värre känslomässig utpressning. ”Om du gör si, så kommer vi att bli så besvikna och ledsna och vi kommer aldrig att kunna lita på dig igen!” Tänk om din partner sa så till dig för att hindra dig från att dricka på nästa firmafest!

Hur kan vi då säga så till våra älskade barn?! Varför tro att våra tonåringar ska ha en omänsklig självbehärskning och en fantastisk stark impulsstyrning och alltid ta rätt beslut när inte ens vi vuxna klarar det speciellt ofta?  Det är en väldigt stor börda att lägga på en tonårings axlar att göra hen ansvarig för mamma och pappas välmående.

Våra tonåringar vill prova på vuxenlivet, men deras hjärnor är inte färdigbyggda för att kunna förstå konsekvenser och följder av sitt handlande.  De dumma beslut de tar och de dumma handlingar de gör, gör de inte för att såra eller kränka oss föräldrar, utan för att de är normala tonåringar som vill prova på vuxenlivet men inte klarar av det. Det brukar ju sägas att tonåringars hjärnor rent fysiskt är under ombyggnad. Det är en bra sak att tänka på, för att undvika att bli arg och besviken när tonåringen klantar sig. Min son sa vid ett tillfälle när jag fick hämta honom efter att han råkat i klistret ”mamma, jag tänkte verkligen att jag inte ville göra dig ledsen, men sen vet jag inte vad som hände i min hjärna, det måste vara något fel på den”. Precis så tror jag det är för många tonåringar som gör tokiga saker. De vet så väl vad som är rätt och fel, vi har ju uppfostrat dem väl, men eftersom hjärnan inte riktigt fungerar optimalt ännu så bortser de just då från konsekvenserna och följer sin impuls istället.

Ha förståelse för det! Det är inget fel på dem eller på dig eller på din uppfostran!

Du ger så otroligt mycket trygghet, förståelse och värme till din tonåring om du säger ”jag vet att du ibland kommer att ta fel beslut och göra tokiga saker, men jag hoppas att du tänker på vad du har lärt dig och avstår från de farligaste och dummaste sakerna, och jag vill att du ska veta att vad som än händer så älskar jag dig mest i hela världen och du kan alltid ringa mig eller pappa så hjälper vi dig om du eller dina kompisar hamnar i trubbel”. Tänk att få ge sig ut och upptäcka världen med de orden med sig i bakhuvudet! Vilken trygghet!

Och kom ihåg! Om du inte vågar prata avslappnat med din tonåring om att hen gör eller kommer att göra dumma och klantiga saker, då kan du heller inte ge hen den tryggheten det innebär att få med sig ovanstående ord ut i världen. Då är du tyst och fortsätter att upprätthålla skenet av att just din tonåring är perfekt och utan naturlig drift att testa vuxenvärldens gränser, medan hen med största sannolikhet både dricker, har sex och kanske värre saker, utan att du vill eller vågar SE det!

Vi måste våga vara närvarande i våra tonåringars liv, lägga oss i, kolla upp, lära känna kompisar och deras föräldrar. Vi måste förstå att våra tonåringars beteende inte är ett kvitto på hur väl vi lyckats som föräldrar! Våra tonåringar är inte en förlängning av oss! De har sitt eget liv, men där behöver vi fortfarande vara delaktiga, nyfikna, uppmuntrande, stöttande, hjälpande, trygga och mycket mera därtill.